Illegalt ockuperade öar

Fregatten Bayern gör ett stopp på Diego Garcia under sin resa till Östasien. Ön, där det finns en amerikansk militärbas, är olagligt ockuperad av Storbritannien enligt FN-domstolar.

BERLIN/LONDON/WASHINGTON (egen rapport) – Fregatten Bavaria kommer på sin resa till Östasien, som inleddes i går, snart att stanna på en ö som ockuperats för militära ändamål i strid med internationell rätt. Ön är Diego Garcia, huvudön i Chagos-arkipelagen mitt i Indiska oceanen, där USA har en strategiskt viktig militärbas. Chagos-arkipelagen är en gammal brittisk kolonialbesittning som en gång tillhörde Mauritius, men som avskiljdes i strid med internationell rätt när den avkoloniserades för att möjliggöra byggandet av den amerikanska basen. Befolkningen deporterades till slumområden på Mauritius. Under tiden har flera domar från internationella domstolar och en resolution från FN:s generalförsamling utfärdats i frågan, och i samtliga domar fastställs att Mauritius har suveränitet över Diego Garcia och att Storbritannien måste återlämna Chagos-arkipelagen till Mauritius, som landet olagligt ockuperar. London och Washington vägrar att göra det än i dag. Berlin är inte besvärad av detta.

Den “regelbaserade ordningen

Berlin motiverar officiellt utplaceringen av fregatten Bavaria i Östasien med att man vill upprätthålla internationell rätt. Detta gäller särskilt konflikterna om ett stort antal öar och atoller i Sydkinesiska havet, som är omstridda mellan de berörda parterna och av vilka 28 enligt det Washingtonbaserade Center for Strategic and International Studies (CSIS) innehas av Kina och några används militärt. Enligt CSIS kontrollerar Filippinerna nio, Malaysia fem och Taiwan en ö, medan Vietnam har upprättat ett 50-tal utposter av olika slag. Alla fyra länderna har också militär närvaro på några av de öar och atoller som de använder. [1] Gårdagens uttalande från den tyska försvarsministern Annegret Kramp-Karrenbauer om att det för närvarande görs försök att “hävda territoriella anspråk enligt den starkes rätt” i Sydkinesiska havet avser enbart Kina: “Som förespråkare för en regelbaserad ordning är vi inte likgiltiga när gällande rätt åsidosätts och fakta som strider mot internationell rätt skapas”. [2] Utrikesminister Heiko Maas hävdar också att Förbundsrepubliken “i Indo-Pacific” särskilt “har åtagit sig att följa internationell rätt”[3].

Koloni med slavar

Oavsett tvisterna i Sydkinesiska havet skulle Berlins krav åtminstone formellt sett vara lite mer trovärdiga om ett av de första målen för fregatten Bayern, enligt det federala försvarsministeriet, inte var Diego Garcia, den största av Chagosöarna mitt i Indiska oceanen.[4] Chagosöarna är en del av det gamla europeiska kolonialbeståndet. Frankrike tog dem i besittning 1783 och deporterade omedelbart slavar från Madagaskar och Moçambique för att arbeta på kokosnötsplantagerna. Den administrerades av den brittiska ökolonin Mauritius öster om Madagaskar – fram till 1965, då London i strid med internationell rätt avskilde Chagosöarna som British Indian Ocean Territory (BIOT) från Mauritius, som förberedde sig för avkolonisering 1968. Orsaken till utbrytningen: USA planerade att bygga en marin- och flygbas på Diego Garcia, och därför skulle skärgården inte bli självständigt tillsammans med Mauritius. I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet deporterades hela befolkningen – troligen drygt 2 000 personer – till slumområden på Mauritius och Seychellerna.[5]

Anfallskrig och tortyrförhör.

Förenta staterna har använt sin militärbas på Diego Garcia inte minst som avfyrningsramp för flygattacker i ett flertal krig, inklusive angreppskrig som öppet strider mot internationell rätt, som invasionen av Irak 2003. Än i dag har basen högsta strategiska betydelse för de amerikanska styrkorna; experter klassificerar den som “USA:s viktigaste strategiska utpost i Indiska oceanen”.[6] Basen har också visat sig vara användbar för CIA:s kidnappning av misstänkta personer till tortyrfängelser efter den 11 september 2001. Lawrence Wilkerson, stabschef för USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell från 2002 till 2005, bekräftade i början av 2015 att Diego Garcia hade fungerat som en “transitstation” för CIA: CIA hade tagit misstänkta personer till basen “när andra platser var upptagna eller ansågs vara för farliga eller osäkra, eller när de inte var tillgängliga vid den tidpunkten”.I sådana fall flögs de bortförda personerna till Diego Garcia “och inhystes där, ska vi säga, och förhördes från tid till annan”. Händelserna från den tiden har inte undersökts tillräckligt än idag, och de ansvariga för bortförandet och tortyren har aldrig åtalats.

FN:s dom

Oavsett detta har det brittiska kolonialstyret över Chagosöarna, som utgör grunden för den amerikanska militärbasen, under flera år varit föremål för skarpa internationella angrepp. De före detta invånarna lyckades först få sin deportation officiellt förklarad som en orättvisa av den brittiska högsta domstolen i november 2000, och de kämpar fortfarande för sin rätt att återvända. Mauritius väckte talan vid Internationella domstolen (ICJ) i Haag mot att Chagosöarna delades av 1965, vilket stred mot internationell rätt, och fick rätt den 25 februari 2019: ICJ beslutade med 13 röster mot en att Storbritannien måste återlämna skärgården till Mauritius. Den enda avvikande rösten kom från den amerikanska domaren Joan E. Donoghue. Den 22 maj 2019 uppmanade FN:s generalförsamling sedan Storbritannien att följa ICJ:s utslag och släppa öarna inom sex månader med 116 röster mot 6. London och Washington ignorerade FN:s omröstning och även Internationella domstolen. Slutligen, den 28 januari 2021, instämde FN:s internationella havsrättstribunal i Hamburg med Internationella domstolen för rättsskipningsdomstolens beslut och förklarade att suveräniteten över Chagosöarna fortfarande tillhör Mauritius.[8] Enligt detta ockuperar Storbritannien och USA Diego Garcia i strid med folkrätten – i militärt syfte.

Moral i Berlin

Enligt det federala försvarsministeriet kommer fregatten Bayern, som lämnade Wilhelmshaven i går, först att segla till Medelhavet, där den kommer att delta i Natos operation Sea Guardian. Efter att ha fortsatt sin resa genom Suezkanalen och Röda havet kommer den sedan att ansluta sig till EU:s operation Atalanta på Afrikas horn. Därefter ska hon resa till den pakistanska hamnstaden Karachi innan hon seglar genom Indiska oceanen och anlöper Diego Garcia. Berlin har inte kritiserat “territoriella anspråk enligt den starkastes rätt” (Kramp-Karrenbauer) och den ständiga vägran att “följa internationell rätt” (Maas) i fråga om Diego Garcia.

[1] Ockupation och öbyggande. amti.csis.org.

[2] Ministerns tal i samband med att fregatten “Bayern” avgår. bmvg.de 02.08.2021.

[3] Utrikesminister Maas om fregatten Bayerns avresa till Asien. Pressmeddelande från det federala utrikesministeriet. 02.08.2021.

[4] Rutten för “Bayern”. bundeswehr.de 02.08.2021.

[5] För en omfattande redogörelse för den amerikanska militärbasens historia på Diego Garcia, se: David Vine: Skamens ö. Den hemliga historien om den amerikanska militärbasen på Diego Garcia. Princeton/Oxford 2009.

[6] Blake Herzinger: The power of example: America’s presence in Diego Garcia. lowyinstitute.org 15.02.2021.

[7] Ian Cobain: CIA förhörde misstänkta på Diego Garcia, says Colin Powell aide. theguardian.com 30.01.2015.

[8] Michael Vosatka: Tribunal for the Law of the Sea tilldelar Mauritius Chagosöarna inklusive den amerikanska basen Diego Garcia. derstandard.de 29.01.2021.

Translated by Alfonso

Förra veckan dömdes den före detta militäranalytikern och visselblåsaren Daniel Hale till 45 månaders fängelse i den amerikanska delstaten Virginia.

Av Emran Feroz

Tack vare Hale blev många detaljer kända under 2015 om det amerikanska drönarkriget, som har rasat i flera länder sedan “kriget mot terrorismen” inleddes 2001 och som vid den tiden präglade framför allt Barack Obamas presidentskap. Den då anonyma Hale var i praktiken ansvarig för den största drönarläckan i USA:s historia.

Kort därefter publicerade den undersökande medieplattformen “The Intercept” de så kallade “Drone Papers”. Dessa klargjorde till exempel att de flesta av offren för USA:s drönarattacker i Afghanistan, det land som hittills har bombats mest av drönare i världen, inte var beväpnade extremister utan civila. De hemliga dokument som Hale läckte till journalister beskrev till exempel den så kallade “Operation Haymaker”, som ägde rum i nordöstra Afghanistan mellan januari 2012 och februari 2013 och där minst 200 personer dödades. Mer än åttio procent av offren var inte de egentliga målen. Istället för kända talibanledare dödades upprepade gånger civila. På plats ledde detta till en ökad radikalisering av befolkningen, vilket särskilt talibanerna drog nytta av, till exempel genom att de kunde rekrytera ytterligare personal på grund av hat och hämndkänslor. Trots att perioden och platsen för de operationer som beskrevs i läckorna var begränsade, visade dokumenten tydligt vilka avgrunder det hemliga drönarkriget hade, som praktiskt taget överlämnades till Obamas efterträdare på ett silverfat.

Ett annat fokus i “Drone Papers” var de globala medhjälparna till det amerikanska drönarprogrammet. Än idag spelar Tyskland en viktig roll i detta sammanhang på grund av den amerikanska flygbasen Ramstein i Pfalz. I “Drone Papers” beskrev Hales Ramstein som drönarkrigets “hjärta”. Utan basen skulle det inte vara möjligt att samordna en enskild drönarattack. I Ramstein finns faktiskt en satellitstation, utan vilken kommunikation med de obemannade dödsmaskinerna i Afghanistan, Jemen och alla andra länder där drönaroperationer äger rum skulle vara omöjlig för drönarbesättningen. Stationen färdigställdes i slutet av 2012 och ligger mitt i det skogsområde som omger basen. År 2021 klargjorde det amerikanska flygvapnet i samband med en budgetansökan att utan satellitstationen i Ramstein skulle drönarprogrammet inte fungera som planerat och att framtida uppdrag skulle drabbas på ett betydande sätt som en följd av detta.

Vi vet allt detta tack vare Daniel Hale, vars arbete också har övertygat andra att vända ryggen åt det amerikanska drönarprogrammet och tala om sanningen om detta mördande skuggkrig. “Daniel Hale, en av USA:s stora visselblåsare, dömdes för en stund sedan till fyra års fängelse. Hans brott var att han talade sanningen: 90 procent av de människor som dödas av amerikanska drönare är åskådare och inte de avsedda målen. Hale borde ha fått en medalj”, sade USA:s mest kända visselblåsare Edward Snowden strax efter Hales dom. “Daniel Hale hade rätt i allt han sa. Jag håller med om allt han har sagt om drönarprogrammet. De flesta av dem vi dödade var oskyldiga människor”, säger Lisa Ling, som en gång i tiden deltog i USA:s drönarprogram som tekniker och som har varit en visselblåsare i flera år. Ling är vän med Hale. Hon kritiserar inte bara den politiska behandlingen av honom, utan också det faktum att många medier har ignorerat eller relativiserat fallet mot honom.

Att Hale måste hamna i fängelse på grund av sin hjältedåd är bittert. De ansvariga domarnas argumentation är också särskilt perfid. De hävdar att Hales verksamhet som visselblåsare inte utgjorde något problem och att han därför inte åtalades. I stället borde han inte ha tillåtits ta de kontroversiella dokumenten och överlämna dem till journalister. Hale hittade tydliga ord för sitt “brott”: “Jag är här för att jag stal något som aldrig var mitt – ett värdefullt människoliv.” Han upprepade också att nio av tio offer för drönarattacker är oskyldiga människor och att man för ett sådant arbete “måste döda sitt eget medvetande”.

Man skulle för övrigt kunna hävda att sanningsviljan och engagemanget för sanningen är särskilt starkt inom familjen Hale – och har varit det i århundraden. Daniel Hales förfader var trots allt den välkände amerikanske officeren Nathan Hale, som anklagades för spionage av britterna 1776 och hängdes. Liksom sin ättling hade Hale stulit dokument. Idag betraktas han som en amerikansk patriot.

Translated by Alfonso